hejlivet.blogg.se

Att lämna allt. Ta en sistaminut resa. Resa iväg med sin bästa vän. På obestämd tid. Ringa när man står på flygplatsen. Säga hejdå. Utan att behöva se alla i ögonen. Slippa alla "varför". Slippa se deras reaktion. Slippa höra deras suckar. Slippa se någons tårar. Ringa pojkvän och säga att vi får se vad som händer. Säga att älskar du mig så låter du mig göra det här. Men vänta inte. Vänta inte att allt blir som vanligt. Allt är inte som vanligt. Ligg med andra. Om du kan stå för det senare. Våga testa. Våga testa älska andra. För det ska jag. Jag ska våga. Jag vågar. Det är därför jag behöver det här. Behöver lämna allt. Vardagen. Behöver testa nytt. Behöver vara mig själv. Utan jobb. Utan måsten. Bara vara. Hitta mig själv. Hitta den jag var. 

Betyder det här att jag rymmer? För i sånna fall så gör jag det.. 

Jag hade en dröm inatt. En dröm som var så verklig. Jag träffade mitt ex. Han kramade mig. Höll mig precis som förut. Han vet fortfarande precis hur han ska hålla. Hur han ska krama. Jag blev lugn. Vi kände av det båda två. Vi kollade på varandra. Vi båda visste att om vi kysstes skulle vi vara fast. Trots att vi båda är i nya förhållanden. Hans föräldrar stod i samma rum. Dom märkte precis vad som hände. De log. Vi släppte varandra. Vi ville inte förstöra något. Våran nuvarande vänskap. Vi kollade på varandra. Som nykära. Vi ville bara kasta oss i varandras armar igen. Föräldrarna log. Dom förstod. Vi var kvar i rummet. Allihopa. Men vi såg bara varandra. Hela tiden. Vi försökte låta bli varandra. Men så fort vi nuddade varandra kom känslan tillbaka. Känslan från då det var vi, han och jag. En känsla ingen av oss trodde fanns kvar. Vi hade träffats som vänner så många gånger innan. Men aldrig ensamma. Aldrig kramandes. Aldrig såhär. Vi var fast. Gammal kärlek rostar aldrig.

Att ha dina bästa vänner runt omkring sig dagligen kommer du ta för givet. Till den dagen det inte längre ser ut så. Till den dagen någon flyttar på sig. Eller till den dagen någon vänder dig ryggen.

Att se ens bästa vänner välja att tro på någon annan. Välja att tro att du har fel. Tro att det är du som ljuger. Du slängs ner på marken. Sparkas och slås medvetslös. Du tappar helt tron på livet. Du börjar fundera på om det kanske är du som har fel ändå. Du börjar fundera på att "ge med dig" bara för att få tillbaka dom som följt dig från barnsben. Du är på väg att ge upp. Du är på väg att svika dig själv.

För vad? För att få tillbaka "vänner" som inte längre tror på vad du säger. Som helt vänt dig ryggen. De som nu tror att det är du som är "the bad one". De som behandlar dig som luft eller möjligtvis som en påse skit.

Du kommer välja den rätta vägen. Du kommer förstå att du är bättre än så. Du kommer ha riktiga vänner som hjälper dig. Du kommer att ha din familj bakom dig. Du kommer lära dig att dessa "vänner" var inget att ha, längre. Du kommer bli stolt över dig själv. Så jävla stolt. Och förvånad. Ditt liv vandrar på i en hejdundrans fart. Du kommer gå vidare i livet med huvudet högt. Du kommer bli lycklig igen, utan dom.

Ska jag känna så här? Är det meningen att det ska göra så här ont? Ska jag inte vara lycklig och skratta som jag brukar. Ska jag gömma mig i ett skal för att jag inte vet om jag gör rätt eller fel. Ska alkohol vara det enda som får mig lugn och våga göra saker. Ska inte kärlek vara fint? Utan några taggar och utan några tårar.
Man hör gång på gång människor som är så lyckligt kära, att de spenderar varje ledig minut med varandra, att de skrattar tillsammans. Att det pirrar i deras magar när dom ser varandra, trotts att de varit tillsammans länge, många flera år. Jag vill känna den känslan! Det känns så många gånger som att jag letar för mycket men borde nöja mig med det jag har. Men är det bra att sakna tills man inte kommer ihåg vad det är man saknar?