Fast jag lovade tusen gånger om att inte göra det
Det var jag som föreslog det. Jag som fixade allt. Nu är vi här. Men det enda jag vill är att vara där. Där vi var. Där jag var jag. Där jag hade så mycket runt mig. Jag hade en son. En systerson som var som min egen son. Han är kvar där. Vi glider isär. Så som jag svor på aldrig skulle hända. Jag saknar varje dag. Varje minut. Imorgon fyller han 7 år. Jag kommer ihåg när han fyllde 5 år. Vi var hos hans pappa. Byggde plusplus och åt tårta. Jag kommer ihåg när han fyllde 6 år. Då bodde vi inte tillsammans. Vi kom och gav han en Barcelonaboll. Han var överlycklig. Jag kommer ihåg när vi bodde på söder. Han var 4 år och hade två dumma mammor. Jag kommer ihåg när han var 5 år och frågade om jag var hans mamma. Jag var vuxen, tjej och bodde hos honom. För honom var det självklart. Jag var hans andra mamma. Ofta den som spenderade mest tid med honom. Vårat band tillsammans var obrytbart. Tills jag bröt det. Fast jag lovade tusen gånger om att inte göra det.
Jag kommer ihåg när jag flyttade till min lägenhet. inte så långt ifrån. Han ville bo var tredje vecka hos mig. Sen hos pappa och sen hos mamma. Han undrade vart hans säng skulle stå. Jag hade glömt att tänka på det. Och alla leksaker. Han flyttade aldrig in. Men han var alltid välkommen. Det visste han. Hämtning från dagis och sen lek. Det hände ofta. Jag och D var de som spenderade mycket tid med honom. Hjälpte syster i en svårt tid. Fredagstaco var vår favorit. Badminton blev vår grej. Som så mycket annat. Vårt band var obrytbart. Tills jag bröt det. Fast jag lovade tusen gånger om att inte göra det.
30 mil ifrån varandra. Han är där. Jag är här. 30 mil i mellan. Han växer. Han blir stor. 7 år. Jag förstår inte att jag inte är där. Jag missar hans uppväxt. Vi glider isär. Vi pratar mycket i telefonen. Retas och skojas. Vårt band måste finnas kvar på något sätt. Det vet vi båda. Men han blir stor. Jag missar det. Jag vill dit. Varje dag. Varje minut. Jag vantrivs här för att han fattas. Han fattas mig. När han är här på besök. På skollov. Hinner vi inte bli vi riktigt. Mest bråk för att vi är ovana. Vi måste bli vana och bli vi. Vi behöver få mer tid. Inte 5 dagar sen ifrån varandra i månader. Jag vill ej längre. Det är fel och det vet jag. Vårt band tillsammans var obrytbart. Tills jag bröt det. Fast jag lovade tusen gånger om att inte göra det.