hejlivet.blogg.se

Att våga satsa. Våga satsa på mig själv. Våga stå upp för mig själv. Våga välja mig själv. I alla lägen. 

Jag studerar 100 procent. Jag arbetar 50 procent. På den fritid som finns kvar väljer jag att träna. Träna för att bli bra. Men något hindrar mig. Någon hindrar mig. Eller jag själv hindrar mig. Det finns en person som tynger mig. Som får mig att inte vilja gå på träningarna. Men samtidigt vill jag inget än att bevisa något. Jag måste våga satsa på mig. Skita i honom och våga utvecklas. Lyssna men samtidigt inte lyssna. Stå upp för de andra. För när jag inte är där finns det alltid någon annan som tar illa vid sig. Jag måste våga stå upp för mig. Men även stå upp för andra. Visa att alla är lika mycket värd när vi är där. Alla som kommer dit ska ha samma förutsättningar för att bli bra. Om han säger något dumt ska jag finnas där. Inte säga emot varje gång. Men finnas där. Det är vad jag vill att de andra ska göra för mig. Därför måste jag visa att jag finns för de andra. Prata om det när han inte är där. Vi måste lyssna på honom för att bli bättre. Samtidigt som vi måste låta bli att lyssna på allt.

Det var jag som föreslog det. Jag som fixade allt. Nu är vi här. Men det enda jag vill är att vara där. Där vi var. Där jag var jag. Där jag hade så mycket runt mig. Jag hade en son. En systerson som var som min egen son. Han är kvar där. Vi glider isär. Så som jag svor på aldrig skulle hända. Jag saknar varje dag. Varje minut. Imorgon fyller han 7 år. Jag kommer ihåg när han fyllde 5 år. Vi var hos hans pappa. Byggde plusplus och åt tårta. Jag kommer ihåg när han fyllde 6 år. Då bodde vi inte tillsammans. Vi kom och gav han en Barcelonaboll. Han var överlycklig. Jag kommer ihåg när vi bodde på söder. Han var 4 år och hade två dumma mammor. Jag kommer ihåg när han var 5 år och frågade om jag var hans mamma. Jag var vuxen, tjej och bodde hos honom. För honom var det självklart. Jag var hans andra mamma. Ofta den som spenderade mest tid med honom. Vårat band tillsammans var obrytbart. Tills jag bröt det. Fast jag lovade tusen gånger om att inte göra det.

 

Jag kommer ihåg när jag flyttade till min lägenhet. inte så långt ifrån. Han ville bo var tredje vecka hos mig. Sen hos pappa och sen hos mamma. Han undrade vart hans säng skulle stå. Jag hade glömt att tänka på det. Och alla leksaker. Han flyttade aldrig in. Men han var alltid välkommen. Det visste han. Hämtning från dagis och sen lek. Det hände ofta. Jag och D var de som spenderade mycket tid med honom. Hjälpte syster i en svårt tid. Fredagstaco var vår favorit. Badminton blev vår grej. Som så mycket annat. Vårt band var obrytbart. Tills jag bröt det. Fast jag lovade tusen gånger om att inte göra det.

 

30 mil ifrån varandra. Han är där. Jag är här. 30 mil i mellan. Han växer. Han blir stor. 7 år. Jag förstår inte att jag inte är där. Jag missar hans uppväxt. Vi glider isär. Vi pratar mycket i telefonen. Retas och skojas. Vårt band måste finnas kvar på något sätt. Det vet vi båda. Men han blir stor. Jag missar det. Jag vill dit. Varje dag. Varje minut. Jag vantrivs här för att han fattas. Han fattas mig. När han är här på besök. På skollov. Hinner vi inte bli vi riktigt. Mest bråk för att vi är ovana. Vi måste bli vana och bli vi. Vi behöver få mer tid. Inte 5 dagar sen ifrån varandra i månader. Jag vill ej längre. Det är fel och det vet jag. Vårt band tillsammans var obrytbart. Tills jag bröt det. Fast jag lovade tusen gånger om att inte göra det.

 

Att lämna allt. Ta en sistaminut resa. Resa iväg med sin bästa vän. På obestämd tid. Ringa när man står på flygplatsen. Säga hejdå. Utan att behöva se alla i ögonen. Slippa alla "varför". Slippa se deras reaktion. Slippa höra deras suckar. Slippa se någons tårar. Ringa pojkvän och säga att vi får se vad som händer. Säga att älskar du mig så låter du mig göra det här. Men vänta inte. Vänta inte att allt blir som vanligt. Allt är inte som vanligt. Ligg med andra. Om du kan stå för det senare. Våga testa. Våga testa älska andra. För det ska jag. Jag ska våga. Jag vågar. Det är därför jag behöver det här. Behöver lämna allt. Vardagen. Behöver testa nytt. Behöver vara mig själv. Utan jobb. Utan måsten. Bara vara. Hitta mig själv. Hitta den jag var. 

Betyder det här att jag rymmer? För i sånna fall så gör jag det.. 

Jag hade en dröm inatt. En dröm som var så verklig. Jag träffade mitt ex. Han kramade mig. Höll mig precis som förut. Han vet fortfarande precis hur han ska hålla. Hur han ska krama. Jag blev lugn. Vi kände av det båda två. Vi kollade på varandra. Vi båda visste att om vi kysstes skulle vi vara fast. Trots att vi båda är i nya förhållanden. Hans föräldrar stod i samma rum. Dom märkte precis vad som hände. De log. Vi släppte varandra. Vi ville inte förstöra något. Våran nuvarande vänskap. Vi kollade på varandra. Som nykära. Vi ville bara kasta oss i varandras armar igen. Föräldrarna log. Dom förstod. Vi var kvar i rummet. Allihopa. Men vi såg bara varandra. Hela tiden. Vi försökte låta bli varandra. Men så fort vi nuddade varandra kom känslan tillbaka. Känslan från då det var vi, han och jag. En känsla ingen av oss trodde fanns kvar. Vi hade träffats som vänner så många gånger innan. Men aldrig ensamma. Aldrig kramandes. Aldrig såhär. Vi var fast. Gammal kärlek rostar aldrig.

Att ha dina bästa vänner runt omkring sig dagligen kommer du ta för givet. Till den dagen det inte längre ser ut så. Till den dagen någon flyttar på sig. Eller till den dagen någon vänder dig ryggen.

Att se ens bästa vänner välja att tro på någon annan. Välja att tro att du har fel. Tro att det är du som ljuger. Du slängs ner på marken. Sparkas och slås medvetslös. Du tappar helt tron på livet. Du börjar fundera på om det kanske är du som har fel ändå. Du börjar fundera på att "ge med dig" bara för att få tillbaka dom som följt dig från barnsben. Du är på väg att ge upp. Du är på väg att svika dig själv.

För vad? För att få tillbaka "vänner" som inte längre tror på vad du säger. Som helt vänt dig ryggen. De som nu tror att det är du som är "the bad one". De som behandlar dig som luft eller möjligtvis som en påse skit.

Du kommer välja den rätta vägen. Du kommer förstå att du är bättre än så. Du kommer ha riktiga vänner som hjälper dig. Du kommer att ha din familj bakom dig. Du kommer lära dig att dessa "vänner" var inget att ha, längre. Du kommer bli stolt över dig själv. Så jävla stolt. Och förvånad. Ditt liv vandrar på i en hejdundrans fart. Du kommer gå vidare i livet med huvudet högt. Du kommer bli lycklig igen, utan dom.

Ska jag känna så här? Är det meningen att det ska göra så här ont? Ska jag inte vara lycklig och skratta som jag brukar. Ska jag gömma mig i ett skal för att jag inte vet om jag gör rätt eller fel. Ska alkohol vara det enda som får mig lugn och våga göra saker. Ska inte kärlek vara fint? Utan några taggar och utan några tårar.
Man hör gång på gång människor som är så lyckligt kära, att de spenderar varje ledig minut med varandra, att de skrattar tillsammans. Att det pirrar i deras magar när dom ser varandra, trotts att de varit tillsammans länge, många flera år. Jag vill känna den känslan! Det känns så många gånger som att jag letar för mycket men borde nöja mig med det jag har. Men är det bra att sakna tills man inte kommer ihåg vad det är man saknar?